Blog: "En budget som lever upp till våra ambitioner" - speech given at the conference "Shaping our Future" (8.1.2018) - Hoofdinhoud
Den fleråriga budgetramen (FBR) för de kommande tio åren är därför bara en del av den verktygslåda som EU har till hands för att forma framtiden. Men det är en viktig del. På samma sätt som kommunikation och regler, ger ekonomiska resurser oss möjlighet att staka ut riktningen för EU under de närmaste tio åren, och detta ska ske på basis av solidaritet mellan Europeiska unionens 27 medlemsstater.
Men först måste vi ta oss an två avgörande grupper av frågor: materiella frågor och formella frågor. Jag kommer idag att presentera omkring ett dussin preliminära ståndpunkter som för närvarande diskuteras i EU-kommissionen för er, och be er att ge oss feedback på dem. Alla är preliminära, och om ni har bättre argument eller idéer, vill vi mer än gärna höra dem och ta in dem i kommissionens förslag som är planerat till maj i år.
Vi har två finansieringsunderskott. Ett på inkomstsidan och ett på utgiftssidan i budgeten. Underskottet på inkomstsidan beror på det mycket tråkiga faktum att Förenade kungariket lämnar unionen. Eftersom vi förlorar en nettobetalare kommer vi, efter en övergångsperiod som för närvarande förhandlas av vår huvudförhandlare Michel Barnier, att stå inför ett strukturellt finansieringsunderskott på uppskattningsvis 12 till 13 miljarder euro. Utöver detta står vi inför ett underskott på utgiftssidan, eftersom vi måste ta på oss allt fler nya uppgifter som inte helt och hållet kunde förutses under åren 2011, 2012 och 2013. Det handlar om uppgifter som antingen kan klaras bättre på europeisk nivå eller som faktiskt endast kan lösas framgångsrikt på europeisk nivå: bekämpning av terrorism, inre och yttre säkerhet, gränskontroll, investeringar i försvar och försvarsforskning i våra skattebetalares och medborgares intresse, tillsammans med omfattande forskningsprojekt som ska förbättra vår konkurrenskraft i den digitala tidsåldern. Allt detta måste finansieras.
(Åtgärda de två underskotten: Besparingar och nya budgetmedel)
Hur ska vi då komma till rätta med dessa två underskott? Våra ståndpunkter i frågan är fortfarande preliminära, men jag vill presentera dem för er här idag så att ni vet i vilken riktning vi vill gå:
”Brexitunderskottet kan täckas med en 50:50-strategi. Detta innebär att 50 % kommer att täckas av besparingar i den befintliga budgetstrukturen genom nedskärningar i befintliga program, medan resterande 50 % kommer att finansieras med ”nya” budgetmedel.
När det gäller de nya uppgifter som vi idag har utöver det vi gjorde tidigare vill jag föreslå förhållandet 20:80, vilket innebär 20 % från besparingar och 80 % från nya budgetmedel.
Detta är motiverat, anser jag, därför att vi tar oss an dessa uppgifter i medlemsstaternas eget intresse och hjälper dem att själva spara pengar, något som till exempel gäller för försvarsforskningen. Jag vet att några av er kommer att tycka att 80 eller 50 procent i nya budgetmedel förefaller mycket, medan det för andra inte kommer att vara tillräckligt.
För att få igenom en överenskommelse om den fleråriga budgetramen behöver vi dock enhällighet. Vi behöver godkännande från 27 regeringar - 27 ministrar med ansvar för EU-frågor och dessutom 27 finansministrar - plus att vi för beslutet om våra egna resurser också behöver godkännande från de nationella parlamenten. De måste alla vara överens. Detta är orsaken till att jag uppmanar er och alla regeringar och parlament att vara flexibla. Om det inte finns något handlingsutrymme kommer vi inte att kunna nå en kompromiss och det kommer inte att bli någon flerårig budgetram. Men kan vi nå denna överenskommelse vore det ett utomordentligt bevis på gott styre, i synnerhet om det sker under den tid då Storbritannien lämnar EU. Det skulle kanske också överraska våra vänner i Asien, Förenta staterna, och herrarna Erdogan, Putin eller Trump, att vi är förmögna att agera samtidigt som vi förblir demokrater och att vi klarar att fatta enhälliga beslut. Om vi förblir flexibla finns det utrymmer för kompromisser.
Vi anser inte heller att de nya uppgifterna ska finansieras genom skuldsättning. Den vägledande principen sedan grundandet är att EU inte får skuldsätta sig. Vi har inga skulder och bör inte ha skulder i framtiden. Fråga folk i Berlin, Stuttgart, Wien, Paris eller Rom hur hög deras offentliga skuld är. Vår är noll.
Om vi vill täcka de två underskotten måste vi skära någonstans. Detta är anledningen till att vi har genomfört en ”utgiftsöversyn” där vi tittat på hur effektiva de pågående programmen är. Vi behöver göra nedskärningar i de flesta program utan att därför skada vår befintliga politik. Vad innebär detta för den gemensamma jordbrukspolitiken och för sammanhållningspolitiken? De förblir viktiga i den kommande fleråriga budgetramen, med en andel på omkring 30 % av budgeten. För närvarande är deras andel över 35 %.
”Det finns två program som vi inte vill skära ned i, eftersom de är nära kopplade till ungdomen och vår framtid. Det rör sig om Erasmus+-programmet för den unga generationen. Vi vill att fler unga - oavsett om det är studenter, akademiker eller anställda - ska resa i Europa och lära känna kulturen, språken och arbetsmarknaderna i våra länder. Vi behöver därför snarare mer pengar till Erasmus+ än mindre. Samma sak gäller för vårt forskningsprogram ”Horisont efter 2020”.”
Jag skulle vilja föreslå en ny rubrik i vår EU-budget för detta: ”Framtid, innovation och ungdomsfrågor”. När man tittar på de nationella budgetstrukturerna i medlemsstaterna används rubriker som är lätta att förstå. De kallas kultur, infrastruktur, välfärd, miljö, försvar. Våra fem rubriker heter 1a, rubrik 1b, 2, 3, 5 och 5. Mycket få människor vet vad som gömmer sig bakom våra nuvarande budgetrubriker. Min poäng är att vi måste göra hela budgeten lättare att förstå för en bredare allmänhet. Rubrikerna ska tydligt ange vilken politik och vilka mål som avses. Så ”Framtid, innovation och ungdomsfrågor” skulle kunna täcka Erasmus+, Horisont, vår europeiska solidaritetskår och alla andra projekt som rör ungdomar och innovation.
”Vi är också fast beslutna att bara program och projekt med ett tydligt europeiskt mervärde ska finnas med i den framtida budgetramen. Inte en euro kommer att betalas ut om inte de relevanta kriterierna är uppfyllda.”
Detta är avgörande för mig. Jag tror på subsidiaritet och enligt min åsikt måste Europeiska unionen tillföra ett tydligt europeiskt mervärde. Hur detta begrepp ska definieras mer exakt i politiska och juridiska termer ska vi diskutera under de närmaste veckorna. Det finns exempel på när det europeiska mervärdet är mer påtagligt än i andra fall. Exempel nummer ett: Vi kan till exempel ta elektrifieringen av en gränsöverskridande järnväg från Svarta havet längs floden Donau. Här blir det europeiska mervärdet tydligt eftersom vi får mobilitet och gränsöverskridande infrastruktur. Exempel nummer två: För att bedriva forskning och kunna konkurrera med andra regioner i världen behöver våra forskarsamhällen kanske tre superdatorer i Europeiska unionen som är bland de tio främsta i världen, och inte 27 olika. Detta är också ett tydligt exempel på europeiskt mervärde.
(EU-mervärde inom sammanhållning: Skillnad i BNP per capita
Exempel tre tar jag upp för att provocera er lite: Om vi skulle finansiera en järnväg i Bulgarien som förbinder Sofia med landsbygden? Ger detta också mervärde för hela EU? Eller enbart för Bulgarien?
Enligt min åsikt bör vi titta på BNP per capita. Världsgenomsnittet för BNP per capita är 16 000 euro per år. I Europeiska unionen är genomsnittet 25 000 euro per år. I Luxemburg är det 103 000. I Irland 62 000, Sverige 52 000, Tyskland 42 000, Frankrike 38 000, Bulgarien 7 000. Därmed har vi i EU ett lägsta BNP per capita på 7 000 och ett högsta på 103 000. Denna skillnad splittrar vår EU-familj. Vi måste därför minska skillnaderna, inte genom att sänka nivån i Luxemburg utan genom att höja den i Bulgarien.
Hur framgångsrik sammanhållningspolitiken kan vara visas bäst av de nya medlemsstaterna. Deras ekonomiska utveckling är imponerande, och några av dem har närmat sig EU-genomsnittet. Jag vet inte om vi fortfarande kommer att behöva en sammanhållningspolitik 2050, men för den kommande tioårsperioden är det självskrivet om vi vill förbli konkurrenskraftiga och göra ett klokt val.
Varför? Vi kan ta ett annat exempel: staden Görlitz vid tyskpolska gränsen. För mig är Görlitz verkligen vad man kan kalla den europeiska staden. Den tillhörde Böhmen under Karl den IV och även under huset Luxemburg, därefter tillhörde den Tyskland och delades sedan i två delar: en polsk och en tysk del. Efter Tysklands återförening fick staden under mer än fjorton år omfattande ekonomiskt stöd från väst och detta ledde till en blomstrande utveckling i området, från 1990 till 2004. Den östra delen av Görlitz i Polen fick stöd genom EU:s sammanhållningspolitik först efter det att Polen gått med i unionen. Sedan dess har det skett kraftiga förbättringar, men det behövs ändå pengar under ytterligare några år för att se till att det som påbörjats, men ännu inte avslutats, inte förstörs eller skadas. Görlitz är beviset på att sammanhållningspolitiken ger resultat men att det tar lite tid att innan de visar sig.
(Budgetar handlar alltid om finansiella överföringar)
Mina damer och herrar, jag anser att länder som Bulgarien bör kunna fortsätta att dra nytta av smarta finansiella överföringar. I Tyskland uppfattas begreppet ”överföringsunion” relativt negativt. Själv förespråkar jag smarta överföringar. Alla budgetar, om det så är på lokal, regional eller nationell nivå, är till stor del baserade på överföringar från en sida till en annan. Jag kommer att göra allt jag kan för att begreppet nettobetalare inte ska ha en plats i förgrunden i vår diskussion. Vet ni vilket land som är den största nettobetalaren? Det är inte Tyskland. Det är Luxemburg, räknat som BNP per capita. I Tyskland tror folk att de är de största nettobetalarna, men det stämmer inte. Uttryckt i BNP per capita är det Luxemburg, medan Belgien och Danmark kommer som nummer två och tre. Vid sidan av detta kommer ni att upptäcka att minst 70 % av de sammanhållningspengar som betalas till nya medlemsstater hittar vägen tillbaks till den tyska ekonomin via beställningar från den tyska industrins alla näringsgrenar.
Vi bör göra klart att de billiga populistiska argument som delar upp världen i nettobetalare och nettomottagare inte håller när man beaktar allt man får tillbaka. I Europa gynnas vi av att samma standarder gäller på vår inre marknad plus på marknaderna i Schweiz, Norge och de associerade Balkanländerna. Det är därför jag efterlyser en intelligent definition av vad en stödmottagare verkligen är.
(Finansiera nya uppgifter men inte på bekostnad av gamla)
Sen har vi frågan om traditionella och nya utgifter.
”Om vi ska finansiera det vi gör inom migrationspolitiken genom att skära i sammanhållningspolitiken splittrar vi EU-familjen ytterligare. Och vi har redan mer än tillräckligt av splittring...”
Vi måste vara mer intelligenta än så. Vi kan göra rimliga nedskärningar - kanske fem till tio procent - men vi behöver också nya medel för att hantera migrationen, gränsförvaltningen och utvecklingspolitiken.
Europa förblir attraktivt. Jag säger detta utan arrogans. Mätt i levnadsstandard, demokrati och mänskliga rättigheter är vi fortfarande attraktiva, särskilt i jämförelse med vårt relativt instabila grannskap. Grekland, Bulgarien, Italien och Spanien har en betydande instabilitet i sitt omedelbara grannskap. Det är därför som Medelhavsområdet och Mellanöstern är ett gemensamt ansvar, en del av vår gemensamma framtid. Vi måste arbeta tillsammans på detta område. Det är det som är det kloka valet.
”vi behöver inte 2 % av Europas BNP. Bara något över 1 %. Jag skulle säga att vi behöver 1,1x procent.”
Något över 1,1 %. Hjälp mig att få stöd för det argumentet. Hjälp mig att nå ut med det till era nationella parlament. Av 100 euro på era lönebesked går i genomsnitt 50 euro till skattemyndigheten. Av de 50 euro som tas från EU:s skattebetalare går endast 1 euro till Europeiska unionens budget. Resten stannar i medlemsstaterna, på nationell, regional och lokal nivå. När ni talar om ett ”slimmat Europa”, något som mina bayerska vänner stöder, bör ni komma ihåg att EU:s budget bara står för 1 euro av 50. Det finns inte mycket man kan göra på en mer slimmad basis.
Så jag talar inte om 2 % av EU:s BNP - bara 1,1x%. Det är vad jag kämpar för. Och jag har besökt många städer för att försvara det målet och gör allt jag kan för att övertyga alla nu och jag kommer att göra så i maj, när vi kommer att lägga fram vårt formella förslag.
(Euroområdets budgetpost i EU:s budget)
Vissa har talat om tanken på en budget för euroområdet. Det är en tanke som går tillbaka till 2011. Vid den tidpunkten hade det kanske varit lämpligt men det är inte tänkbart nu. År 2011 var 17 medlemsstater av totalt 28 med i euroområdet. Nu talar vi om 19 av vad som snart kommer att vara 27 medlemsstater. Och våra bulgariska vänner och andra överväger kraftigt att ansluta sig till euroområdet. När Förenade kungariket väl har lämnat oss kommer de 19 existerande euroområdesländerna att stå för 85 % av EU:s BNP. Bör vi utesluta de resterande 15 procenten? Nej, jag tycker inte det. Därför är en budgetpost för euroområdet i en gemensam budget okej, och därför behöver vi inte en särskild budget för euroområdet.
(Montis förslag om Egna medel och Oettingers förslag om skatt på plast?)
Mario Montis högnivågrupp har tittat på möjliga nya egna medel. Och just nu tittar vi på vad vi skulle kunna ta med i vårt förslag. Högnivågruppen bestod av tre företrädare för parlamentet, tre företrädare för kommissionen och tre företrädare för rådet. Och de fattade ett enhälligt beslut. Därför kommer mitt budskap till medlemsstaterna att vara följande: Arkivera inte beslutet osett och kasta det inte omedelbart i papperskorgen. Beslutet har godkänts enhälligt. Bland de idéer vi överväger kan jag nämna att klimatskyddet är en uppgift för EU, eftersom vi har tydliga minskningsmål för koldioxidutsläpp. Vi talade med en röst i Paris. Det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter (ETS) är en EU-politik. Den enda icke-europeiska delen är det faktum att inkomsterna från ETS går till de nationella budgetarna. Jag tycker att det vore förnuftigt om inkomster från vår klimatskyddspolitik, från det vi kom överens om i Paris och Marrakech och det vi gör inom ETS faktiskt gick till EU:s budget.
Ett andra exempel: Ett stort miljöpolitikområde kommer att beröra plastsavfall. Vi har för mycket förpackningsmaterial och plastavfall som förorenar våra hav och oceaner. Och i början av året stängde Kina sin marknad, eftersom de inte längre behöver plast som insatsvara. De har förvandlat vårt plast- och syntetmaterialavfall till leksaker.
”Så frågan inställer sig: borde vi inte beskatta produktionen av våra plast- och syntetmaterial”
Ett sådant instrument skulle kunna bidra till att styra medlemsstaternas politik i frågan. Några av dem gör redan detta, men inte alla, så vi riskerar att få en fragmenterad marknad. Och på den inre marknaden för varor, import och export i Europa måste vi ha ett gemensamt tillvägagångssätt. Det kan alltså vara en möjlighet till nya EU-inkomster.
(Ska den fleråriga budgetramen vara fem eller sju år?)
Sen måste vi besluta om hur länge budgetramen bör gälla. Fem eller sju år? Vi har undersökt alla alternativ: Bör vi förlänga den med två år eftersom Förenade kungariket lämnar oss och vi får mer utgifter? Rådet vill att vi fortsätter med sju, parlamentet tycker att det är lämpligt med fem så att den ekonomiska cykeln anpassas till den demokratiska cykeln, eftersom parlamentet och kommissionen ändå har femårsmandat. Om Junckers kommission lägger fram ett förslag som måste behandlas av nästa kommission och om det nuvarande parlamentet antar en budget som nästa parlament måste leva med blir det inte särskilt demokratiskt. Jag föreslår att vi för en sista gång bör ha en sjuårig budgetram och att de efterföljande ska sträcka sig över fem år, i linje med den demokratiska cykeln för parlamentets och kommissionens respektive mandat. Så sju år en sista gång skulle alltså fungera som en bro över till ett mer demokratiskt system med femårsperioder.
Några ord om rabatter. Om vi gör upp med Storbritanniens rabatt, som är alla övriga rabatters moder, bör vi också låta barnen lämna boet. Inga fler rabatter! Detta kommer att minska den administrativa bördan och vi kommer definitivt att föreslå att det inte ska bli några fler rabatter under den nya fleråriga budgetramen.
När det gäller frågan om det som Jean Arthuis kallar galaxen, dvs. EU:s finanser utanför den fleråriga budgetramen och EU:s budget, vill jag säga följande: Budgetsuveräniteten är ett mycket viktigt ansvar för Europaparlamentet. Och jag anser också att det sannerligen är berättigat att vi frågar oss vilka av de finansiella instrument som för närvarande inte är integrerade i EU:s budget, men som borde vara det. Europeiska utvecklingsfonden är ett tydligt exempel.
När vi diskuterar ekonomiska nedskärningar bör vi också titta på vår nuvarande budgetrubrik 5: personal och administration Det går inte att undvika den diskussionen. Men som kommissionär med ansvar för budget och personal vill jag betona följande: under de senaste fem åren har kommissionens personalstyrka minskats med fem procent. Men det finns en gräns för vad som är möjligt, för vad som kan göras. Så snälla ni, se till att kommissionen fortfarande kommer att kunna agera, att den har tillräckligt med personal. När antalet medlemsstater minskar kan vi tvingas minska antalet anställda men låt oss arbeta med stabila personalsiffror under de närmaste åren och vänta tills vi ser vart vi är på väg innan vi gör lämpliga och välövervägda nedskärningar i kommissionens personalstyrka på grund av att Förenade kungariket inte längre är EU-medlem.
(Tidtabell efter vårt förslag)
En sista punkt. Vilken tidsram bör vi sätta för antagandet av vårt förslag? Låt mig se tillbaka i tiden. I juni 2011 lade kommissionens ordförande fram sitt förslag, men efter det hände inte mycket. I min tidigare befattning som ministerpresident för Baden-Württemberg i Tyskland, var jag också ansvarig för budgeten. Vi presenterade vår budget för det följande året i september. I EU gör vi det vanligen i slutet av december ett helt år innan. Kan någon förklara för oss varför budgetramen för nästa tioårsperiod måste presenteras så tidigt? Det är bara meningsfullt om den inte läggs i byrålådan och diskuteras ordentligt först långt senare. Våra partner behöver rättslig och finansiell säkerhet. Detta är tydligt för alla utgiftsprogram, i synnerhet när det gäller Horisont efter 2020, den gemensamma jordbrukspolitiken, sammanhållningspolitiken. Aktörerna vill så tidigt som möjligt veta var de står, hur stora nedskärningarna kommer att bli. Men Barroso-kommissionens förslag antogs först i december 2013. Varför? Jag ska vara uppriktig. Eftersom det inte var en prioritering för rådet. De tyska valen var under uppsegling och folk började röra på sig. Folk verkar inte ta EU:s budget på större allvar än så. Så i all anspråkslöshet vill jag fråga regeringarna när de har för avsikt att anta EU:s budget. Kommer de att vara redo att börja diskutera den i maj 2018?
Vi är nu inne på den sjätte fleråriga budgetramen. Den första startade 1988. Det har aldrig förekommit att budgetförhandlingarna avbrutits av Europaval, med ett undantag. Det var 1999, och då gällde det budgeten för 2000-2006, men då hade Europaparlamentet inte något avgörande inflytande på EU:s budgetförvaltning. Men det har det nu. Så det finns två möjligheter. Den första är att lägga fram budgeten och se vad som händer. Det är då ytterst sannolikt att vi får en valkampanj mellan två ledande konkurrenter där den ena lovar ”ett paradis med mer pengar” och den andra ”mindre utgifter och så lite pengar som möjligt till Bryssel”. Det är lätt att förutsäga vad som låter mest attraktivt och vad som sannolikt kommer att ske. När parlamentet väl har tillträtt, frågat ut de 27 nya kommissionärerna, och vi har fått en ny kommission på plats, då kommer några av våra förslag att ändras, och sen kommer kommissionen att lägga fram ett nytt förslag. Och vi kommer åter att befinna oss i samma situation, och det kommer att vara december 2020 och vi kommer inte att ha lärt av våra misstag från förra rundan.
Detta är skälet till att jag förespråkar ett gott styre, en god förvaltning: Vi lägger fram budgeten i maj och det bulgariska ordförandeskapet och våra österrikiska och rumänska vänner uppmanas att ta upp den omedelbart och sätta den på Europeiska rådets agenda i tid. Om de börjar diskutera i februari och det blir en prioritering, hoppas vi att vi kan avsluta förhandlingarna i Sibiu i maj 2019. Om vi lycka med detta sänder vi ett kraftfullt budskap till världen: Europa kan agera och även nå enhällighet.
Det här är alltså huvudbudskapen: Säkerhet, ekonomisk styrka, konkurrenskraft, solidaritet och hållbarhet. Vi kommer bara att använda pengar när vi kan visa att det skapar mervärde. Och det är i denna anda vi ber medlemsstaterna att ge oss pengar: för att genomföra politik som har ett europeiskt mervärde.
Meer over ...